”Jag ligger bredvid min treårige son i sängen, han landar försiktigt ett modellflygplan på min näsrygg. Jag sluter ögonen. Nu lastas bagaget, jag knäpper det lilla bältet runt höfterna. Planet accelererar och snart är vi i luften. Pyttesmå plastglas med ljummet vin. Små, små smörpaket. Jag kliver av planet och den fuktiga varma luften slår emot mig och får alla mina kläder, på en sekund, att bli tunga och fuktiga, klibbiga mot kroppen. Då är det skönt att sätta sig på sval sten. Som den svala marmorn i de höga fönstren på min lågstadieskola. Vi är sju år och min bästa vän äter en fruktyougurt. Hennes föräldrar har sagt att hon måste det, hon blir trött annars. Men hon har ingen sked, så hon äter den ur byttan med fingrarna. Fingrarna är starkt röda, yoghurten ljust lila, det är fruktansvärt kladdigt. En städare går förbi, tittar märkligt på oss. Det är grått utanför och inga löv på träden. Jag står framför frysen, det droppar och rasslar och rinner. Vi frostar av den och det känns som jag står framför en vårdag. Luften är rå och allt håller på att tina. Men utanför är det september och tidigare idag gick jag förbi en hel familj som fotade sig under ett gyllengult träd.”
Minnet rör sig i cirklar. Mest igenom minnen jag känner igen: minnen om färg, minnen om skala, temperatur, kroppens relation till omvärlden, platser och rum. Cirkeln är den plats där allt kan få finnas samtidigt, den skapar inga hierarkier, man rör sig igenom den, berättelsen har ingen början och inget slut. I mitt konstnärliga arbete är färgen, materialet och formatet starten på berättelsen, men det arbete som följer är inte en historia jag känner till från början. Tvärtom är det målningen eller teckningen som berättar något för mig, något jag inte kände till eller något för länge sedan glömt.
Men det finns också en annan hand i den här utställningen, Ester Hoffsten, min gammelfarmor. Ester dog 1949, långt innan jag hade möjlighet att få tala med henne om hennes arbete som konstnär. Hon lämnade bara ett par kartonger med skisser, teckningar och några akvareller efter sig. Farmor berättade för mamma att hon jämt hade ont i fingrarna av silvertråden. För Ester försörjde sig som textilkonstnär, främst broderade textilier till olika kyrkor där hon bland annat har skapat mässhakarna för Engelbrektskyrkan i Stockholm. Hon hade även en lång tjänst hos Handarbetets Vänner i Stockholm, (1930-1948), och tillsammans med dem deltog hon i utställningen Rugs and Carpets på Metropolitan Museum of Art i New York. Esters bildvärld har inspirerat mig i mitt arbete; tekniska studier av blommor, några svartvita foton av textila arbeten som innehåller växtformer, en akvarell med små, små vågor och en mystisk målning med en blomma på en kulle. Jag presenterar här hennes verk bredvid mina, som en dialog mellan Ester och mig.
Utställningen är öppen fram till 19 juni- Välkommen!
